Varning för ras!

Jag hatar att jag tillåter dig att skada mig. Jag måste vara totalt blåst som ens trott att du tyckt om mig.
Jag har blivit en sån jag aldrig trodde att jag skulle bli, en sån jag tittat snett på förut.. Ett offer för andras handlingar!
Fy fan vad jag hatar dig, men mest av allt föraktar jag mig själv för att jag tillät dig att få sådan makt över mig.
Jag har kommit så långt i mitt liv men tillåter dig rasera allt för att jag tror på dig. Varför? För att jag fortfarande hoppas på en ursäkt från dig.
- Jag väntar på att du ska ta dig samman. Men den personen jag saknar så mycket & analyserar varje dag finns uppenbarligen inte kvar längre.
Varför spiller jag min tid & energi? Jo för att jag går sönder om jag blir tvingad att acceptera att jag (indirekt)gjort det här mot mig själv.