Om jag tänkt klart tidigare hade jag kanske gjort vissa saker annorlunda

I två dagar har jag varit sjuk & tack vare det hunnit med att tänka & gjort saker som är bra för mig.
I månader har jag haft fullt i min hjärna och det inte funnits tid för reflektion,
men nu kommer ångesten. Jag är i början av ett "uppvaknade" & börjar inse vad jag gjort mot mig själv & att det inte går att smita undan från konsekvenserna.
Jag kommer att ta konsekvenserna men det får ta den tid det tar.. Jag tänker inte skynda på för att omvärlden pressar mig. Jag har rätt att må dåligt och inget ska få mig att tänka annorlunda och tvivla på mitt omdöme! Jag vet vad som är bäst för mig & jag har bara mig själv att vända mig till, den insikten har jag flyttat från hjärna till hjärta nu.

När jag tänker tillbaka på december, januari minns jag en fruktansvärd tid som jag inte skulle önska min värsta ovän. 
Jag tappade alla hämningar & känslan av att jag förgäves kämpat mig fram i livet var oövervinnerlig. Jag var nog beredd att gå över lik för att få förståelse, rättvisa & stöd, men fick snart klart för mig att det inte fanns något annat alternativ än att klara sig själv.
Känslan av att alla svek gjorde problemen ännu större & viljan att överhuvudtaget leva var knapp. Att kunna dö blev den enda riktiga nödutgången från verkligheten, det blev nästan en tröst att ha det som alternativ. 

Jag tappade allt jag lärt mig och glömde det som format min identitet under den här perioden. Jag blev en robot, kombination desperat tonåring.
Jag var ensam. Jag var mamman. Jag var chef och förebild. Jag betalade räkningar, städade, tvättade, handlade mat m.m. Det var mitt ansvar att det skulle fungera, bara mitt.

Tillslut blev pressen blev för stor och orken började ta slut. Jag kände mig värdelös som inte uppfyllde kraven och självkänslan sjönk i botten. Nu hade jag inte ens mig själv, jag försvann mer och mer för varje dag som gick och blev till en levande skugga av mig själv.
Fasaden började rasa och jag insåg att jag inte kunde upprätthålla situationen själv.

Jag började bokstavligen på att skrika efter hjälp. Men ingen hjälp kom och jag gav upp.
Jag gömde mig under täcket och lät drömmar & livet rasa ihop. Allt jag kämat för var inte längre värt nånting. Livet hade gett mig andra perspektiv och ännu en erfarenhet.

Som följd av detta ser jag livet ur en annan vinkel och jag behöver nu steg för steg anpassa mitt liv efter den.
Mitt första steg blir att sortera bort människor ur mitt liv som bara tar energi, och som inte fanns där för mig när jag behövde dem.


Det kommer att ta ett tag innan jag återhämtat mig men verkligheten är inte så verklig längre.